torsdag 19 april 2012

Derbykrönika: Slaget vid Rambergsvallen

Vimplarna utefter Hjalmar Brantingsgatan vinkar i den ljumma vårvinden. Det tisslas och tasslas i åskådarleden. Det ligger förväntan i luften. Några poliskonstaplar placerar ut de sista avspärrningarna. Högt där uppe bland fiskmåsarna svävar några svartgula heliumballonger. Det är inte långt kvar nu. Klockan är redan halv fem på eftermiddagen.

En stilla kolonn rör sig sakta ner från det strategiskt belägna regementet i Tuve. Kolonnen rullar i maklig takt. Den ringlar sig fram i bostadskvarteren och genom marknadsplatserna runt Backaplan. Längst fram i den första gulsvarta jeepen sitter cheftränaren Peter Gerhardsson och på sitt huvud bär han sin färgstarka och talrika fjäderbonad. Den svartgula ansiktsmålningen vittnar om att han skall leda sitt manskap i strid. I Gerhardssons byxlinning kan man skymta tomahawken med klubbemblemet snyggt inristat i handtaget. Bredvid Gerhardsson sitter sportchef Sonny Karlsson ekiperad i en elegant kostym. Jonas Henriksson och Josef Elvby springer i fast och lugn takt på vardera sida om fordonet. Från baksätet vakar Mohammed Ali Khan över eminenserna. Khans blick sveper över folkmassorna som fylkas kring väggrenen och på de öppna platserna. Arkivuo och Chatto smågnabbas lite grand längre bak i följet. Andreas Drugge vinkar till publiken. Annars är mannarna samlade och med bistra miner överlag. I synnerhet generalmajor Östberg.

Traktorn längst bak i kolonnen drar en stor bur. Däri springer nu Majeed Waris i cirklar. Ibland hoppar han upp och gör utfall mot gallret.

Vid Vågmästareplatsen svänger kolonnen in på paradgatan. Folket jublar till tonerna av det klassiska stycket som spelas från de trattformade högtalarna. Kvinnorna sänder slängkyssar. Den månghövdade supportergruppen gör sin dova stämma hörd. Hisingen Hisingen Hisingen...

Vid OK Q8 invid Wieselgrensplatsen tar kolonnen tvärt till vänster och rör sig sedan den sista biten till platsen där slaget skall äga rum. Truppen formerar sig disciplinerat.
Från Göta Älvbron får nu Sonny Karlsson rapporter. Dom blåvita är på väg. Blårockarna som han kallar dom. Dom kommer med kanoner och gevär. Tunga pansarvagnar eskorterar dom över bron. Och stridsflyg. Två kärnvapenbestyckade ubåtar ligger i älven. Missiler redo att avfyras. En resolution har antagits. Partisanerna på Hisingen skall bekämpas. Det har Göteborgsposten bestämt. Och Göteborgs Stads kommunfullmäktige. Och från den nationella riksdagen har dom sänt understöd till Blårockarna.

Dom, Blårockarna, har därför soldater representerade från flera regioner. Legionärer från Örebro, Landskrona, Kalmar, Solna, Bromma, Örkelljunga. Andra stater har sänt understöd. Island och Norge, som tidigare bundsförvanter, är lojala till blårockarna och rekvirerat proviant.
Nu rullar Blårockarna in på löparbanorna i en mäktig procession. Dom har svårt att formera sig dock. Örebroarna retas med killen från Kalmar. Landskronagrabben hamnar i handgemäng om en kvinna i publiken. Den lite tjusigare sergeanten som hämtats från Drottningholms omgivningar trivs inte alls bland rucklen som kantrar arenan.

Överstelöjtnant Mild försöker gripa in. Så många viljor, så mycket av inre stridigheter. Och hemlängtan. Mild är orolig inombords där kriget redan har startat. Han har köpt den senaste tekniken dock och enligt hans förmenande bra rustad. Ändå fungerar det inte. Det är bara i försvarslinjen som Mild satsat på de äldre pjäserna. De äldste är fortfarande dugliga och pålitliga, tänker han.

Mild ser också med ängslig blick på den bur på andra sidan mittlinjen där till synes vilddjuret hänger i gallernätet.

Det är först när Korpral Stahre griper in som det blir ordning leden. Han är enkel till sin natur, en man av folket. Han meddelar sina mannar att han inte vill ändra för mycket bland styrkorna. Han ingjuter mod i sina mannar. Han har talets gåva. Dom lyssnar. Han ger dom energi. Men han glömmer menige Allansson. Han står där längst bak. Allansson ansvarar över trossen. Allansson ordnar med vattenleveranserna till manskapet.

När Stahre lämnar sitt manskap för att intaga sin position på kommandobryggan ser han buren i ögonvrån på andra sidan fältet. Varelsen däri kastar sig fram och tillbaka och han tycker sig se att gallret börjat ge vika på sina ställen. Han tänker först att han kanske ska säga något om det till Hjalmar och Kjetil som samordnar försvarsinsatserna. Men vad kan han egentligen göra mer. Allt är redan sagt. Hela den långa vintern har handlat om förberedelser. Det finns nu inget mer att säga.

Nu står dom där. Uppställda på varsin sida. Fältet ligger öppet för den stundande bataljen. Slaget vid Rambergsvallen skall ta sin början. Slaget om Göteborg. Om Riket.

Andaktigt med handen över hjärtat inväntar de ljudet från valthornstötarens signal.

Även publicerad på svenskafans

Skrivet av Kenneth och Janne

1 kommentar:

Nisse sa...

Lysande!

Gadgeten innehöll ett fel